.

När jag är här nere försöker jag leva in i känslan att jag bor här. Hur känns det? Känns det otäckt eller roligt? För dom senaste månaderna har jag blivit så rädd för hela grejen att flytta så långt från ett ställe där jag känner alla och har min familj. Det är en jobbig känsla att veta att jag inte en spontandag kan åka hem till mamma eller pappa. Eller bara ta en fika med min syster. Allt kommer kräva en stor planering. Och det kommer kosta att träffa dom. Det tycker jag är jobbigast och jag blir nästan gråtfärdig av bara tanken. Att inte få vara nära dom som jag älskar allra mest. Självklart tillhör Simon den kategorin, men jag tror ni förstår hur jag menar. På samma gång som jag känner allt det här så känner jag mig otroligt förväntansfull. För det kommer ju bli så spännande. Nytt jobb och framför allt, nya människor. Det är just därför jag vill göra det här. Jag vill pröva. Jag vill se om det är något för mig. Den där storstan.