.

Igår jobbade jag ett skön-pass. Ett pass som jag ser mycket sällan av, haha! I alla fall så sitter jag i kassan och kör på. Man känner sig många gånger som en robot. Hej! var det bra så? Tack så mycket! osv. Tillslut möter jag en killes blick. Han kollar på mig och ler och frågar vad jag heter. Jag hinner som inte reagera så mycket och säger snabbt Amanda. Han fortsätter att le och säger sen Jag måste bara säga att du är otroligt söt. Jag blir alldeles paff och hjärtat börjar klappa fortare. Självklart bli jag glad. Men jag har otroligt svårt att bara sitta där rakt upp och ner på min lilla snurrstol och ta emot komplimangen av en främling. Hur tar man sånt? Eller rättare sagt, vafan säger man!? Självklart sa jag tack, men jag säger först högt och förvånat Tycker du!? Sen klara jag inte av att kolla på han längre för allra helst vill jag bara pysa ner i min skjorta och DÖ! Ja visst, så stort är det inte för vissa kanske. Men jo tro mig, när man känner att ansiktet blommar upp till en ful rödfärg som matchar perfekt med den röda fägen på skjortan, så blir man otroligt besvärad. Man vill ju visa sig cool och bara säga Jo men visst sörru! Sedan att han kollar på mig då han packar gör inte saken bättre. Jag snurrar min snurrstol så att jag tillslut sitter med halva ryggen mot honom. HAHA SNACKA OM BESVÄRAD MAN KÄNNER SIG!