.

Jag måste berätta en liten rolig sak jag kom på igår efter att jag pratat med min vän Lisa på telefon.

Allt började med att Lisa ringer och ett av samtalsämnena var St:loppet, sååklart ;)
Danne hade även ringt till henne, men hon kunde inte. När jag säger till henne att jag hade tänkt att ställa upp, även om fast jag fick reda på det två dagar innan loppet och var tootalt otränad, men att dom hann hitta någon annan som kunde spinga dom där 4,7Km. Hon skrattar och säger något liknande med att det verkligen är så jag att springa helt otränad nästan en halv mil och att det verkligen är typiskt mig att liksom bara ställa upp sådär. Något som bara jag skulle kunna göra.

Typ " jaaaa men absolut uuutan probmeeem att jag springer tyyp 4,7km helt oträand. Klart som fan! Jag klara allt" 
Och faktiskt, det är sååååååå jag. Jag har nästan inga problem med att tex ta på mig saker som jag kanske egentligen inte har gjort innan. Som person är jag inte så självsäker på allt, men när hon sa sådär så inser jag att jag faktiskt är ganska självsäker och ganska optimistisk. 

Det var som en gång när jag var 8år och var ute på skolgården och lekte med en kompis. En lärare kommer fram till mig och frågar om jag pratar jämska hemma med min föräldrar eller mor&farföräldrar. Och klart som fasen att jag inte gjorde de! Men jag säger att jag kan prata jämska, jag kan ju allt! Några dagar senare sitter jag hemma i min lärares soffa med en mickrofån i nylet, nu är det upp till bevis, för mitt emot mig sitter en man ifrån Radio Jämtland som ska intervjuva mig och några barn till, som faktiskt pratar jämska hemma. Det enda jag kunde klema fram var " Je vejt int " Så mycket blev det av intervjuven med mig. Men bulle och saft fick jag ändå, och lika nöjd var väl jag för de. För jag hade ju försökt och jag trodde ju faktiskt på mig själv.