.

Nu känner jag för att vara lite nere. Eller det smyger sig på mot min vilja. Jag har räknat ut att under ca 6 månader så har tre personer jag vetat om tagit sitt liv. Vilket är en varannan månad. Den senaste personen umgicks jag inte med, men hon gick på min gymnasiekola och man hörde henne vart hon än var för hon sjöng så högt. Det var fint. Hon skratta högt och hon kunde gärna prata högt också. Jag pratade med henne ibland. Precis som med alla andra. Jag blir nere när jag tänker på hur fort livet kan vända. Det kan gå på ett ögonblick. Den man nyss hade nära, blir helt plötsligt så långt bort man kan komma någon. Jag vill spy av tanken. Jag har haft den turen att inget har hänt min familj, alla jag älskar finns kvar nära mig. Jag kan inte tänka mig hur det skulle kännas om inte min pappa, mamma eller systrar inte fanns kvar längre. Men då jag tänker på det blir jag så ledsen att jag ibland måste hyperventilera. Man ska inte tänka på sånt här, men hur ska man kunna låta bli då så mycket hemska saker händer kring ens liv under en så kortid? Och dessutom samma livsöden för de tre personerna. Klart man börjar undra vad det är som händer.